Humanismen och religionen

Den sekulära humanismen och troövertygelser
Det vore naturligtvis enkelt för vilken religiös auktoritet som helst att avfärda humanisternas syn på skapelsen. En duktig spelare som först lurar skjortan av sina närmaste vänner och hinner med att ”lura” till sig ett stort antal miljoner genom att sälja värdelösa papper och några år senare flyter upp till ytan igen som ”den sekulära humanismens” apostel och till råga på allt från en nyvunnen position som människokämpe. Det visar hur allting i vårt samhälle fungerar.
Men detta är inte min huvudpoäng. Den är att de etablerade politiska partier och dess företrädare har stor anledning, om än av andra skäl, att ta till sig av det jag skriver. I den globala ekonomiska krisen är det viktigt att pröva ett nytt ekonomiskt alternativ som bygger på ”socialekonomi”. I de senaste presidentvalen i USA var det inte plånboksfrågorna som vägde tyngst. Det var sjukvårdsförsäkringen och moralfrågorna som blev Obamas framgångsrecept. Trenden växer sig bara starkare enligt uttolkare av amerikansk politik. Och när moraliska och etiska frågor blir viktigare än rationella, då borde vi också satsa på moral och etik för att nå ekonomisk högkonjunktur. Men så är det inte idag. Och detta borde tjäna som väckarklocka för alla som menar att det är bättre att bygga samhällen på beprövad tradition än på tillfälliga moralpredikanter.

Det är viktigt att komma ihåg, att alla religioner började spela viktig roll i alla samhällen och det är inte en tillfällig företeelse. Tvärtom kommer detta att vara något vi får uppleva oftare i en globaliserad värld. Numera är sånt som är sanning ena året rena "hjärnsläppet" några år senare. När det är extra oroligt och osäkert är människors sökande efter vägledning och trygghet som störst. I de postmoderna samhällena går det inte att etablera dominerande världsuppfattningar som förr. Tvärtom måste vi förbereda oss på olika värderingars kollisioner gång på gång. Interreligiösa samtalet kommer aldrig att gå i papperskorgen. Tvärtom - till alla utvecklingspropagandisters stora förtvivlan.

vad är den islamiska värdegrunden värd?
Och detta borde just nu vara den verkligt stora utmaningen - inte minst för islamiska samfundet i Sverige. För tyvärr kommer vi att få se flera kopior av Sadam, Bush, bin Ladin i alla samhällen. Den stora uppgiften för mänsklighetens ledare är att balansera mellan fredlig samlevnad och blodiga krig i en värld där allt färre förstår varandra. Det är en illusion att tro att den multikulturella världen för alla människor ”närmare varandra”. Tvärtom. Skillnaderna blir också synligare och tillfällena för sammanstötningar fler och fler, eftersom de bakomliggande orsakerna som alltid är hur människor tar till sig och förändras av ny teknik.
Som företrädare för islamiska samfundet i tre decennier har jag fått inblick i moskéernas religiösa, sociala, kulturella och politiska arbete. Eftersom jag alltid har varit intresserad av samhälls- och värdegrundsfrågor var det naturligt för mig, när möjlighet gavs, att engagera mig i debatten om ”islam” och starta en politisk grupp som kallar sig – Politisk Islamisk Samling– och på så sätt lära känna politiken inifrån. Jag menar också att nu är tid att verkligen stå upp för, försvara och visa vad en islamisk värdegrund är värd vid dem kristna värderingar, som hela vårt nuvarande samhälle bygger på.
Men just nu när själanöden är extra stor, i ett samhälle präglat av stark förändring och stor oro, kivas ledarna om oväsentligheter. Istället för att dominera samhällsliv och värdegrundsdebatten, bidrar många intellektuella till att marginalisera religiösa institutioner till politiska och personliga maktinstrument. Man ägnar mer tid åt form än åt innehåll.
Observera att jag inte talar om många befattningshavare som gör ett stort och ofta dåligt avlönat jobb för att bistå sina medmänniskor. Nej jag talar om ledarna och beslutande organ, där arbetet kännetecknas av politiskt grupptänkande och brist på visioner.
Samtidigt söker fler och fler av unga generationen svar på sina livsfrågor på annat håll, eftersom de ofta inte känner till eller inte engageras i tillräcklig grad av församlings många gånger omoderna och med tidsandan föga följsamma stil och attityd.